Racerapport från Night Trail Runs ambassadör

Det är ljust när vi går in i startfållan. Jag har svept en Zingo och ser fram emot tre fina mil. 

“Kan du vägen?” frågar killen bredvid mig.

“Jaaa” ljuger jag glatt. “Vi har gpx-filen i klockorna, så det är bara att kuta” skrattar jag, med kartan i hand. Sedan är vi iväg.

Night Trail 2019-7.jpg

Den första milen är mestadels stig och nästan helt platt. Ganska direkt inser jag att jag saknar mina vanliga krafter, efter förkylning och feber i början av veckan. Dessutom vrickade jag nyligen foten rejält.
Det kommer att bli tufft med 30 km skog ikväll...

Stigarna är fantastiska: smala, slingrande och täckta med höstlöv. Efter bara 8 km börjar jag tvivla på hur det ska gå. Tar en energigel och tvivlet går ur kroppen i takt med att kolhydraterna går in. Tänder pannlampan, för det börjar skymma - nu börjar det roliga!

På väg mot första vätskekontrollen efter 10 km.

På väg mot första vätskekontrollen efter 10 km.



Första energistationen är som en vasaloppskontroll: man måste upp för en backe innan man får nya krafter. Henrik, min lagkamrat, lägger handen i ryggen på mig och jag far upp för backen med ett leende. Det här ska han sedan göra om i många backar... Men nu väntar mer lättlöpt grusväg - bara att rulla på!

Framför oss ligger snart Säbysjön under en sagolik, rosa himmel. Vi ska runda sjön och har 18,5 km till mål. Jag tittar på molnen långt där borta och sätter den ena foten framför den andra. Skuttar över några färister och önskar att jag hade jättefötter. Strax kommer ännu en välbehövd vätskekontroll.

En liten grupp framför oss har gjort fel vägval. Vi visar rätt väg och de drar snabbt förbi oss. Tävlings-djävulen i mig vaknar till liv, ivrigt påeldad av sportdryck, gel och smågodis. Jag vill inte släppa någon mer position nu, och det ska driva mig hela vägen in i mål.

Inne i skogen är det tyst, kolsvart och vindstilla. Gång på gång springer jag in i små moln efter min lagkamrats andedräkt. Hör bara våra fotsteg, tänker ingenting och matar på med korta steg över rötter och stenar. Nu börjar det bli ordentligt kladdigt, och vi har båda lera upp över anklarna. Det här är tveklöst den finaste delen av banan.

Vid sista vätskestationen sveper jag några muggar cola. Det är en supertrevlig kontroll, där funktionärerna kan mitt namn. Vilken härlig service! tänker jag, för jag har helt har glömt att mitt namn står på nummerlappen...

Night Trail Runs själ

Night Trail Runs själ

Sista sträckan är bekant och helt underbar: mjuk mossa, lera som glittrar i pannlampans ljus och doften av höstskog. Jag drar på vad jag har kvar, vilket inte är så mycket... Trampar snett, tjuter högt och är glad att Henrik fångar mig innan jag ramlar. Jag småjoggar vidare, för kan jag gå på en vrickad fot så kan jag springa också. Man bryter inte ett lopp bara sådär!

Mål-rakan på Night Trail Run är obarmhärtig och härlig samtidigt: det är en uppförsbacke. Får en stark hand i ryggen och med blicken på ljusen där uppe tassar jag upp mot mål. Stoppar min klocka, kramar om min lagkamrat och kan hänga ännu en fin Night Trail Run-medalj om halsen. Vilken härlig lördagskväll!

Nästa år ska jag ha en extra gel med mig, särskilt för mål-backen. Visst ses vi då?

Henrik Pehrson och Emelie Lilliefeldt

Henrik Pehrson och Emelie Lilliefeldt






Night Trail Run