Ttrailcoachens funderingar #2 Varför tävlar jag?
Det är tävling, men Night Trail Run är också något annat viktigt. Detta viktiga har blivit en större del av tävlingen över tid, och det har gjort loppet så mycket bättre. Eller är det fortfarande “bara” ett lopp?
Vissa lopp är tradition. De utvecklas bara lite, och vi känner alltid igen oss. Vi springer de där loppen för att hålla igång över året, mäta formen över tid och umgås med andra som gör samma sak. Det är tryggt. Det är ett enkelt sätt att skapa gemenskap. Några av de finaste människorna i mitt liv har jag träffat just för att de sprungit sådana lopp. Men det är kanske också lite tråkigt, om jag ska vara helt ärlig.
Andra vågar utvecklas med åren och löparna växer med den utvecklingen. I mina ögon är Night Trail Run ett exempel på en sådan fin förändring.
Låt oss börja några år före pandemin. Night Trail Run hade två distanser och en kolsvart men ändå färgstark arena. Den var komplett med lera, uppvärmning till discomusik och eldar som lyste upp glada ansikten under pannlamporna. Det var fest, masstart och supertrevligt. För mig var det också ett bra sätt att utmana mörkrädslan. Jag kände mig väldigt levande, och väldigt nära skogen. Det var alldeles, alldeles underbart!
Det har blivit flera starter på NTR sedan dess. När 30 km-varianten kom med omarkerad bana, var det självklart för mig att välja den. Vi startade lite anonymt, med solnedgången som kuliss. I god Barkley Marathons-stil hade vi själva fått markera vägen på en karta. Det kändes väldigt spännande. Hade vi verkligen ritat rätt, eller skulle vi springa vilse?
Vi snackade oss fram i tre mil, jag och min lagkamrat. Vi kände inte varandra och först senare förstod jag vilken gasell till löpare han är, långt mycket snabbare än jag. Fast det var tydligen trevligare med glödande himmel och traillöpning i snacktempo, än att sätta ett snyggt banrekord.
Night Trail Run sommar 30 km var en oemotståndlig idé: ut och njut av ett mycket speciellt skifte i naturen och gör det tillsammans. Klockan 4 på morgonen var jag galet sömnig, och innerligt tacksam över att ha sällskap istället för ett tidsmål. Bättre med dimma över sjöarna än mjölksyradimma i huvudet.
Det var tävling, men det var också något annat viktigt. Över tid har upplevelse och gemenskap hamnat mer i fokus på Night Trail Run. Pandemin förstärkte den utvecklingen. När masstart blev till individuella starter utspridda på flera kvällar, blev naturupplevelsen mer påtaglig. Skulle jag starta när många andra också startade, eller skulle jag välja en senare tid och springa i total tystnad och mörker?
Jag upplevde att jag kom ännu närmare naturen när vi var färre ute på banan. I år kommer jag att springa 30 km i trevligt sällskap. Det är väl ett lopp på pappret, men det är också fullt jämförbart med ett gå på en trevlig middag med vänner - fast vi sprider ut den på tre mil stig i en ljuvlig höst-skog.
Samtidigt vet jag detta: närheten till naturen och natten hade jag aldrig upplevt, om jag inte först hade vågat uppleva tjusningen i att springa ett “vanligt” lopp i en mörk höstskog.