Ensamt och ljuvligt - Night Trail Run 10 km 2022

Poängen med att springa lopp är att ta sig i mål så snabbt som möjligt. Det trodde jag åtminstone. Men Night Trail Run ställer den idén på ända. Väl ute på banan ville jag egentligen inte alls i mål.

Mörkret och loppet får oss att fokusera. När vi tänder våra pannlampor har jag helt glömt att E4:an väsnas mindre än en kilometer bort. Att det ligger ett stort köpcentrum på andra sidan vägen. Att vi är en kvart från Stockholm Central. Vi är ju i skogen nu!

Vi springer tillsammans i början. Det börjar med några rejäla backar som vi går uppför. Efter två kilometer säger min kompis att jag kan springa på, att vi ses i mål. Hon har valt 5 km medan jag gör en nostalgi-tripp på 10 km, distansen som fick mig att fastna för Night Trail Run för flera år sedan. Det visar sig snabbt vara helt rätt.

Snart är jag helt ensam. Nu finns bara stigen och massor av små, blå reflexer. Det känns tryggt, det är ju omöjligt att springa fel nu. Trots att jag varit mörkrädd förut, är jag helt lugn nu.

Jag går in i min ljus-bubbla och njuter av stigen. Låter tankarna vandra, stängas av, vandra vidare. En fot framför den andra, över rötter och genom lera. Vet inte riktigt var jag är, men det är också avslappnande. Viker undan en gran och tänker att jag inte vill springa i mål. Jag vill hellre vara kvar i det här. Det är ensamt och ljuvligt.

Så plötsligt är reflexerna borta! Jag har gjort det omöjliga. Så tryggt kan det alltså bli att springa ensam i mörkret, tänker jag med ett skratt. Vänder tillbaka och hittar snart en hel familj med blå reflexer. 

Springer ifatt en annan löpare. Vi följer de små blå reflexerna genom ett stort område med lera. Sedan springer jag förbi henne, med blöta men lätta fötter uppför en backe. Känner mig stark och fri.

Mitt i ingenstans står två glada funktionärer och bjuder på varm dryck. Därefter får jag heja på några löpare som spurtar förbi mig, och vara draghjälp åt de som behöver det. Det är precis som det ska: vi hejar på varandra och kollar att andra löpare mår bra. Vi är en familj här i skogen.

Med en kilometer kvar håller jag åt sidan och släpper förbi två killar, som snabbt försvinner in mot mål. Jag stannar till. Tar upp mobilen och tar en bild av trädtopparna mot den orange himlen. Vill inte riktigt att det ska ta slut. Det här är ju världens bästa lördagsnöje!